Om anknytning och separation i barnaåren
och senare i livet
Ó Hanna &
Björn Adler
Den anknytning som vi
etablerar i barnaåren ligger som grund för hur vi klarar att mötas och skiljas
i senare
relationer i livet. Anknytningens
kvalité ligger som grund för huruvida barnet skall våga utforska världen
omkring sig. Den ligger också
som en viktig grund för om barnet skall utvecklas till en trygg individ.
I vår psykiska utveckling
ligger anknytningen före individuationen. Har vi inte knutit an till någon
viktig
person kan vi troligen heller
inte uppleva övergivenhet och separation.
Anknytningen är av avgörande
betydelse för förmågan till upplevande och givande av empati och kärlek.
I de flesta teoribildningar
visar man på hur viktig moderns egen bild av anknytningen är för hennes
egen bindning till sitt eget
barn. Bär modern på svåra upplevelser från sin egen barndom kan detta innebära
att hon överför denna negativa
bild på sitt eget barn.
Några teorier
John Bowlby formulerade i slutet av 50-talet bindningsteorin. Han utgick från både psykoanalysen och etologin. Bowlby
konstaterade att barnet har en naturlig och medfödd benägenhet att söka närhet och kontakt med vuxna människor, ursprungligen
som skydd mot angripare. Bowlby hävdade att den första relationen för barnet, till sin vårdare, är grunden för personlighetsutvecklingen.
Anknytningen i sig sker instinktivt och automatiskt. Kvalitén varierar dock. Om den inte är tillräcklig sätter den negativa spår i barnets
känslomässiga utveckling. Barnets beteende styrs av två tendenser: Den första delen berör barnets behov av närhet, ömhet och beskydd.
Den andra handlar om nyfikenheten på omgivningen, lusten att utforska sin omgivning. Här finns ett samband mellan nyfikenheten och
behovet av närhet och beskydd. Lusten att utforska omgivningen minskar när barnet känner sig otryggt.
Enligt Bowlby finns det hos barnet en inneboende kraft mot växande och frigörelse. Denna är lika stark som dess motsats dvs behovet av
närhet, trygghet och beskydd.
Daniel Stern har som efterföljare till Bowlby ytterligare betonat barnets anknytning som ett mål i ett aktivt utvecklingsförlopp.
Utvecklandet av ett upplevt ”själv” är en av hörnpelarna i Stern´s teoribildning. Nyckeln till självet ligger lagrat i vårt episodiska minne
dvs. i det minne som är sekventiellt. Det beskriver händelser som man varit med om. Dessa händelser , upprepningar av specifika episoder,
integreras enligt Stern i ”Representationer av interaktioner som generaliserats (RIG)”. Känslointoningen är ett annat centralt begrepp hos Stern.
Här syftas på alla de beteenden som främst modern visar för att uttrycka att hon delar ett känslotillstånd med sitt barn. Det är på detta sätt som
barnet lär sig om affekternas utseende och utvecklar ett själv.
D H Winnicott hävdar att det är det psykologiska inflytandet som berör hur hon själv blivit mottagen av sin mor som är avgörande för hur
hon själv utvecklar sitt moderskap. Omvänt ville Winnicott tona ner det biologiska begreppet ”modersinstinkt”.
Enligt Winnicott uppmuntras kvinnan av de egna förändringarna i sin kropp till att bli mer intresserade av sig själv och de psykologiska förändringarna.
Mödrarna identifierar sig med fostret som växer inne i dom. På detta sätt erhåller de en mycket stark känsla av vad barnet behöver. För Winnicott
blir sedan det fysiska ”hållandet” avgörande för barnets psykiska utveckling. Modern som är ”good enough” möter barnets omnipotenta uttryck och
får barnet i hållandet att existera. Inte bara reagera! Det är viktigt att modern inte vet alltför väl vad barnet behöver för då bildas ingen bas för
objektrelationer. När barnet väl har separerat från modern är det av största betydelse att det är barnet självt som ger ledtrådarna till modern om
vad det behöver.
Jean Piaget (1964) menade att den
affektiva och den kognitiva utvecklingen var oupplösligt förbundna med
varandra. Han betonade att det inte finns
två utvecklingar; en affektiv och en
kognitiv för sig. Inte heller finns det två slags objekt. Allt är en
växelverkan mellan subjekt och omvärlden (objekt).
Piaget har dock, trots allt, intresserat
sig mest för den kognitiva utvecklingen.
Om separation, ångest för separation & anknytningsmönster
Under utvecklingen kan separationsångest uppträda, som vi också möter hos den s.k. normala människan. Den kan ta sig uttryck i ångest för att vara
ensam eller i att mista människor som man tycker om. Den kan också dölja sig bakom människors ångest för att knyta an till andra. Här är det så att
en del människor har en tendens att dra sig undan eller helt undvika relationer som blir för täta eller intima. Det vanliga är att vi ser separationen i ett
relationssammanhang. När individen känner sig hotad av en separation får denna en helt annan betydelse. Här handlar det om ett omedvetet hot
mot det egna jaget. Det finns då ett slags band mellan objektet och jaget som vittnar om en otillräcklig differentiering från objektet.
Separationsångesten uppträder därför att ångesten inte bara upplevs som en förlust av objekt utan också som en förlust av en del av jaget, av sig själv.
Aktiveringen av separationsångest sker utifrån förlust av älskat objekt eller föreställning av en förlust. Detta kan sedan leda till en ackumulation av
otillfredsställda
begär med en hjälplöshet som följd.
Bowlby beskriver tre olika reaktioner på barnets separation från modern:
·
Protest
·
Förtvivlan
·
Lösgörande av
banden
Anknytnngsteorins separationsångest kan beskrivas som en kombination av affekterna: rädsla & ilska.
Dessa affekter är starkt sammanlänkade med ”kamp-flykt” beteende (Bion).
Det är viktigt att komma ihåg att upplevelsen av traumat, separationen inte behöver vara verklig utan kan vara fiktiv, fantasiupplevelse.
Det handlar om vår upplevelse av upplevelsen ( C Craaford ). Denna kan bygga på en verklig scen, som i sig var trivial, men som blivit
traumatisk i efterhand på grund av skrämmande fantasier som projicerats in i den.
Här är det viktigt att komma ihåg att det alltid är den slutgiltiga upplevelsen som bestämmer om händelsen blir traumatisk.
Mognaden ligger enligt Winnicott i vår förmåga att vara ensamma i någons närvaro. I den positiva utvecklingen införlivar individen den
jagstödjande modern och har därmed förmåga att vara ensam utan att hela tiden referera till modern. Eller moderssymbolen.
Övergångsobjekt utgör enligt Winnicott ett viktigt steg där barnet utvecklar en föreställning av modern fastän hon är frånvarande.
Ainsworth har i sitt arbete visat på att vi kan identifiera åtminstone tre olika bindningsmönster:
- Trygg
anknytning som kännetecknas av tillit och en övertygelse om att man är
värd att älskas
- Otrygg-ambivalent
anknytning där det i grunden råder en osäkerhet om sitt eget värde.
Anknytningspersonen har ofta varit beskyddande men samtidigt nyckfull.
- Otrygg-undvikande
anknytning som känns igen i osäkerhetskänslor kring om man är värd att
älskas. Strategien kan bli; håll avstånd till andra.
I senare forskning har de tre bindningstyperna kompletterats med en fjärde:
4. Kaotisk anknytning dvs brist på anknytning då anknytningspersonen upplevs som hotfull och där det framför allt handlar om att strida och försvara sig i tillvaron.
Anknytningmönster vid Anorexia Nervosa
Hur ser anknytning och separation ut vid Anorexia Nervosa (A.N.)?
I den inledande kontakten möter vi ofta en starkt ambivalent till direkt avvisande hållning till terapeuten och behandlingen.
När väl patienten börjar knyta an märks separationsproblematiken. Beroendet till terapeuten leder oftast patienten in i
depression. Här är det inte heller ovanligt med suicidtankar.
Hur störda är då patienter med anorektiskt beteende? Låt oss direkt slå fast att det inte är en enhetlig grupp! I patientgruppen
inrymmes personer som organiseras sig på neurotisk, psykotisk nivå såväl som i gränslandet.
Symtomfloran är också omfattande där en fobiska rädslan som rör förändringar i kroppens utseende ofta är mest framträdande.
Andra symtom kan röra tvångstankar och tvångsmässiga ritualer, främst kring mat och ätande ( Levenkron, 1986 ).
En klyvning i ”svart och vitt” eller i sådant som antingen är gott eller ont är vanligt inslag liksom vanföreställning och en
paranoid rädsla för att uppfattas som för tjock.
Förnekande användes som skydd mot insikten om ett utmärglat utseende.
Hos ”kroniska anorektiker” är det inte ovanligt med depression.
Det är inte ovanligt att den anorektiska patienten tolkar allt utifrån att hon inte går att älska:
”Ingen står på min sida! Bara jag är annorlunda! Alla andra är lika varandra.
Alla andra är lyckliga! Alla andra är självständiga!”
Den onda
cirkel:
Föräldrarna plågas
Avstånds-
tagande,
Strid kring
maten
Patienten får ökade skuldkänslor
Ökat beroende
I termer av anknytning och separation kan anorektikern bäst förstås genom relationen till den förälder som står barnet eller den vuxne närmast.
Det är inte ovanligt med en ambivalent bindning där patienten pendlar mellan att vara nära och ett avståndstagande. Ibland rör det sig om
avståndstagande från en av föräldrarna och en närhet till den andra.
Psykodynamisk syn på A.N.
Den psykodynamiska skolan ser ofta anorexin som en dysfunktion där patienten intagit en psykosomatisk struktur. Denna kan inträda när barnet inte får
hjälp med att utveckla förmåga att upptäcka att dess kropp och funktioner tillhör barnet självt. Här kan då den ”lösningen” bli ett psykosomatiskt symtom
som ett sätt att frigöra sig (M. Lerner, 1987). Symtomet ersätter faderns plats i triaden och barnet håller på detta sätt kvar bindningen till modern, via symtomet.
I Stern´s terminologi kan dysfunktionen bestå i ett alienerat själv ( M. Andersson, 1995):
Tillhörighet
Själv själv
Beroende Oberoende
Icke-själv Alienerat själv
t ex A.N.
Isolering
Fig 1: Om självet och individuationen.
Det är också noterbart att anorektikern har extremt svårt att uttrycka affekter. Ofta tolkar de också affekterna fel hos framför allt de som
står dom känslomässigt nära.
Kognitiv syn på A.N.
Utifrån ett kognitivt (Beck mfl) synsätt handlar svårigheterna ofta om dysfunktionella tankesystem med fastlåsta schemata som kan beröra
Bl.a. tomhetskänslor: ”Jag är tom......jag är varken ond eller god.........jag är genomskinlig......”
Hos mer uttalat deprimerade människor brukar det ofta handla om förlustschema. De känner sig ofta övergivna och väldigt ensamma.
”Jag är så ensam.......”
Vid ångest, däremot, handlar det ofta om ett hotfullt schema:
”Jag är svag....livet är ett hot.....”
Den kognitiva terapins huvudmål är närmast att kartlägga individens inre dialog, att just identifiera patientens schemata. Ofta har patienten en längtan
efter att vara någon ”superspeciell” samtidigt som de känner sig värdelösa.
Detta skapar en taggighet och föraktfullhet mot andra. I den övriga bilden möter vi en patient som i ”rena” kognitiva termer ofta är
välbegåvad men som har ett smalt utbud, register av känslor som uttrycks.
Patienten känner sig ful och äcklig och agerar starkt på andras krav och förväntningar. Här kan vi möta både stark tillagsinställning men
också ett öppet avståndstagande.
Autonomi
(självständighet)
Försummande Demokratisk
Fientlighet Kärlek
Auktoritär Överbeskyddande
Kontroll
Fig 2: Modell för uppfostringsstilar relaterat till barnets framtida beteende utifrån Schaefer (1971).
Beröringsperceptioner är troligen en förutsättning för den tidiga anknytningen till andra människor och för den grundtrygghet som uppstår när
spädbarnet vårdas. Även värmeperceptioner ingår i dessa förutsättning för social anknytning och trygghet. Bakgrunden till sådana antaganden är
bl.a. Harlow´s experiment med apungar som fötts upp med ståltråd -och tygmödrar. Detta tolkas som att kroppskontakt är den mest primära av alla
sociala motiv.
Den biologiska synen
på A.N.
Man kan här se anorektikerns svårigheter att uttrycka känslor (alexithymi) som en dysfunktion i förbindelsen mellan det limbiska systemet och
hjärnbarken. Det limbiska systemet är en del i mellanhjärnan som är centrum för affekternas organisering. I det retikulära systemet omkopplas
nervimpulser från limbiska systemet till hjärnbarken. Hjärnbarken organiserar den medvetna representationen av känslor och upplevelser.
Finns en brist i överföringen mellan det limbiska systemete och hjärnbarken kan man tänka sig att individen blir fattig på känsloupplevelser
och fantasier och därmed också symboliseringsförmågan. Detta synsätt kan ligga som en rimlig förklaring till att många anorektiker uppvisar
stora kognitiva resurser men ändå är så emotionell fattiga. Här kan vi nästan prata om en avsaknad av emotionell intelligens (Goleman, 1996).
Alexityma individer tycks ha en nedsatt förmåga att förmedla kommunikation över corpus callosum.
Alexityma personer har helt enkelt svårt att uttrycka sina känslor verbalt, deras språk saknar affektiva uttryck som gör det svårt att förstå t ex
metaforer med emotionellt innehåll. Framför allt verkar de oförmögna att på ett nyanserat sätt beskriva sitt eget känsloliv, sina egna affekter.
De kan inte differentiera mellan olika känslostämningar utan endast uppleva sensationer i kroppen. Vi får en psykosomatisk uttrycksform.
P.g.a. det faktum att de har svårt att uttrycka känslor har dom mycket, då och då, korta men kraftiga affektutlevelser. Patienterna upplever
ofta affektutbrotten som oförklarliga och kan skrämmas av dom.
Hanna Adler & Björn Adler
Leg psykologer/Leg psykoterapeuter med inriktning
kognitiv psykoterapi/Specialister i klinisk psykologi/
Specialister i neuropsykologi